Den är...

Den har börjat tappa greppet. Greppet som den trodde att den alltid skulle ha. Den vet inte vad den vill eller vad den vill veta. Den känner sig bara tom och ensam. Inget är som förr. Det negativa har plötsligt smugit sig på den. Det går inte att skölja det av sig. Det går inte att leva.

Trött och orklös. Vad ska det bli av den. Vad vill den göra, vad vill den åstadkomma. Den vill komma ut, fylla tomrummen och leva. Men orkar den leva, i detta land, i denna värld, i denna oändlighet. Vad gör livet bättra, vad gör livet sämre. Vad väger mest. Snart har oändligheten, världen, landet, nått botten. Det går inte att leva.

Den som en gång har sett på livet med stora ögon. Den som alltid har sett positivt på allt. Den som alltid har satt andra främst. Den som alltid… aldrig har haft tomma, meningslösa tankar. Den som aldrig har mått så illa, så dåligt, så spyfärdig, så… Tomt. Livet har flytt. Själen är borta. Orken finns inte kvar. Det går inte att leva. Den kan inte leva.

Den är du. Men den är framförallt jag…

---

http://www.fuzzyshot.com/sekno